Oro över lagramsan!

Gör så här

1. LÄS texten som är ett utdrag ur boken Vilket skott, Olivia! som är inspirerad av Olivia Schoughs barndom.
2. PRATA sport med barnen utifrån texten.
   

Satsa allt, Olivia!

Utdrag från sida 22-27

– Mamma, jag kan inte vara med och spela! Jag kan bara inte! Jag har jätteont i magen!

Sexåriga Olivia står i hallen med matchväskan packad. Där ligger skor och benskydd, strumpor, shorts och overallen att värma upp i. Och så klart: matchtröjan! Tröjan som hon för första gången ska få använda. Men den kommer att få ligga kvar i väskan för alltid, det är Olivia säker på. Lovisa sitter redan i bilen och väntar. Hon ska vara med i samma match, men för henne är det inte första gången. Till och med Matilda ska följa med och titta på Olivias första match. Lydia är liten och sitter i sin barnstol med sitt gosedjur i famnen och nynnar för sig själv. Hon är van vid att få åka bil när storasyskonen ska någonstans. Med fyra barn och hus mitt ute på landet lägger Olivias föräldrar mycket tid på att skjutsa hit och dit. Pappa är artist och sjunger och spelar i revyer och reser mycket i jobbet. Så allra mest är det mamma som skjutsar.

Men nu förstår Olivias mamma ingenting. Olivia, som alltid vill träna och som älskat att sparka boll ända sedan hon var två år, hon vill inte vara med i sin första match! De ska möta Sennan, ett tufft motstånd. Men det är ett roligt lag att spela mot för den som gillar att spela och är bra på det. Som Olivia. Så vad är fel, varför vill Olivia inte spela? Det kan ju inte vara utmaningen? Hon som lever för att springa och cykla ikapp, som gillar att tävla och aldrig är rädd för något?

– Olivia, berätta för mig vad som är fel.

Mamma sätter sig i halltrappan och lyfter upp Olivia i famnen. Det känns tryggt och skönt. Hemligheten som värkt inom Olivia och skavt i magen som en vass sten lossnar.

– Jag kan inte vara med, för jag kan inte lagramsan!

Olivia börjar gråta.

Inför varje match samlas laget i en ring med armarna om varandras axlar och drar en ramsa, för att peppa varandra. Men Olivia har inte lärt sig den ordentligt, och hon känner sig dum inför de andra äldre spelarna. Hon är yngst av alla i laget men får vara med ändå, för att hon är så bra. Hon älskar bollen och bollen älskar henne – den är liksom fastklistrad vid hennes fötter när hon dribblar. Mamma skakar på huvudet.

– Lagramsan! Men vännen, den lär du dig snabbt. Och det gör ju ingenting om du inte kan hela. Bara ropa med de andra, säger mamma och torkar Olivias kinder. Nu åker vi på match. Det är ju fotbollen som räknas, inte ramsan!

Olivia tittar på mamma. Kan hon ha rätt? Att det inte är så viktigt med ramsan? Men oron över den har gnagt i Olivia ända sedan hon fick veta att hon skulle spela med de andra. Hon har alltid tyckt att det ser så tufft ut när de står så där och skriker högt tillsammans, och sedan springer in på planen som ett lag. Mammas ögon glittrar mot Olivia, och plötsligt känns allt bra i magen igen. Och hon känner att hon faktiskt längtar efter att spela fotboll!

Hela vägen i bilen tränar Lovisa henne på lagramsan, och när de kommer fram till Sennan, då sitter den: ”Vi är Torup, vi är bäst. Vinner vi så blir det fest! OOOOH! TORUP!”