Vem gör dig trygg?

Gör så här

1. LÄS texten som är ett utdrag ur boken Gå på mål Marta inspirerad av Marta Vieira da Silvas barndom.
2. PRATA sport med barnen utifrån texten.
   

Gå på mål Marta

Utdrag från sida 11-13

– Marta, sa farmor. Vad bra att du kommer! Maten är redan färdig.

Farmor log så där som bara hon kunde, ett leende som gjorde att Marta blev alldeles varm inombords. Hon strök med ena handen över det grå håret som låg bakåtkammat över huvudet. Trots att inte Marta var särskilt lång, var farmor inte mycket längre. ”Jag fick inte så mycket mat när jag var barn”, brukade farmor säga och plira med de bruna ögonen. ”Det var därför jag inte växte så mycket.” Marta kramade om sin farmor och gick fram till spisen. Där stod två kastruller.

– Lite bönor och ris? Frågade farmor som vanligt.

– Och farofa, svarade Marta och strödde lite av mjölet på bönorna.

Plötsligt kände hon hur hungrig hon var. Det var länge sedan hon åt lunch, och sedan dess hade hon spelat fotboll i flera timmar. Vid bordet satt redan flera av Martas kusiner och åt. Farmors hus var inte stort, men det var fullt av barn från morgon till kväll. De var där medan föräldrarna arbetade, och nu satt de och åt i väntan på att bli hämtade.

Marta tog för sig av maten och satte sig bredvid sin kusin Solange. Hon slevade hungrigt i sig maten och vecklade sedan ut tidningen på bordet. Solange lutade sig närmare Marta och studerade tidningen intresserat. Hon gick inte heller i skolan och kunde inte heller läsa eller skriva, trots att hon hade fyllt tretton i april. Hennes föräldrar hade låtit Solanges storasyster Luzia gå i skolan istället. Resten av syskonen fick börja arbeta redan som barn. Det fanns helt enkelt inte pengar till att sätta dem alla i skolan.

Marta började leta bland bokstäverna. Det var ett myller av text, men här och där hittade hon det hon sökte: M. Hennes bokstav.

– Vad gör ni? Frågade farmor, som plötsligt stod lutad över tidningen.

– Vi letar efter våra bokstäver, sa Marta koncentrerat. En dag ska jag börja skolan, och då vill jag kunna skriva mitt namn.

– Mhm, suckade farmor och skakade sakta på huvudet. Vi får väl se hur det blir med det.

– Men kanske till hösten? Försökte Marta.

– Vi får se, vi får se, sa farmor och log. Sedan tittade hon mot dörren. Är det nån som kommer?

Dörren öppnades och där stod Martas mamma. Ansiktet var trött, men hon log. Hon hade på sig de svarta hembiträdekläderna som hon hade varje vardag. Det vita förklädet var smutsigt, och håret som hon så noga satte upp i en hård knut varje morgon hade börjat släppa på sidorna. Det hade varit en lång arbetsdag, som vanligt.

– Kom in och sätt dig, sa farmor. Jag ska lägga upp mat åt dig.

– Tack, snälla Elvira, sa Martas mamma och sjönk ner på en stol.

Hon åt under tystnad. Sedan la hon ifrån sig besticken och tittade på farmor igen.

– Har du nåt extra bröd? Frågade hon. Vårt är slut, så jag vet inte vad vi ska äta till frukost imorgon. Jag får lönen först på fredag.

Farmor reste sig utan ett ord och öppnade köksskåpet. Marta följde henne med blicken.

– Här, sa farmor och sträckte fram ett bröd. Har du kaffe?

– Litegrann, sa mamma. Så att det räcker i alla fall.

Farmor nickade eftertänksamt.

– Mamma, sa Marta. Får jag börja i skolan i höst?

Mamma bara tittade på henne med trött blick. Så vände hon bort ansiktet. Farmor tittade på Marta och skakade på huvudet som om hon ville säga: Tjata inte. Trötta inte ut din mamma med frågor som du ändå vet svaret på. Marta svalde och tittade ner i bordet. Hon ville inte vara tjatig och jobbig. Men hon ville så väldigt gärna gå i skolan.